Fyra sorters rök
Ur Auld Rares arkiv – Del 1
Från Isle of Mull till Islay. Från Tobermorys rökiga alter ego Ledaig till Bowmores gamla valv, tvärs över ön till Caol Ila och till sist tillbaka mot Loch Indaal och Bruichladdich. Fyra destillerier, fyra enskilda fat och fyra väldigt olika sätt att tolka rökig whisky.
Längst in i vårt lager står ett antal flaskor från Auld Rare Whisky som inte längre finns i Systembolagets beställningssortiment. Det är inget vanligt sortiment, utan enskilda fat från olika destillerier, årgångar och perioder i den skotska whiskyhistorien. Vissa namn känner de flesta whiskyintresserade igen direkt. Andra behöver mer introduktion, och längre fram i serien kommer vi till destillerier som inte längre finns alls. Därför vill vi göra mer än att bara rada upp flaskorna. I Ur Auld Rares arkiv går vi tillbaka till platserna där whiskyn skapades: till destilleriernas historia, människorna bakom dem, förändringarna som format deras whisky och de enskilda fat som till slut hamnade i Auld Rares flaskor.
Den första resan handlar om rök. Men man märker ganska snabbt att ordet rökig säger förvånansvärt lite. Två whiskies kan vara lika tydligt torvrökta och ändå ligga långt ifrån varandra i stil. Malten spelar sin roll, men det gör också jästiden, pannorna, destillationen, skärningspunkterna, fatet och tiden. Så vi börjar där rök möter hav och historia, hos fyra helt olika destillerier.
Tobermorys mörkare sida
Resan börjar på Isle of Mull. Längs vattnet i den lilla hamnstaden Tobermory ligger ett destilleri som under mer än tvåhundra år hunnit öppna, stänga, återuppstå, byta ägare och till och med se delar av sina byggnader användas till något helt annat än whisky.
John Sinclair grundade destilleriet 1798, men redan 1837 stängdes det. Produktionen kom tillbaka 1878, och därefter präglades Tobermorys historia av återkommande perioder av tystnad. På 1970-talet drevs verksamheten under namnet Ledaig Distillery, en kortlivad satsning som slutade i konkurs. Under delar av 1980-talet producerades ingen whisky alls, och några av byggnaderna användes bland annat för ostlagring. Först 1989 började pannorna arbeta igen.
I dag görs här två whiskies med mycket olika identiteter. Tobermory är destilleriets orökta, ljusare och fruktigare sida, medan Ledaig är den rökiga. Skillnaden ligger dock inte bara i malten. Destilleriet arbetar också olika i själva produktionen beroende på vilken stil man vill få fram, bland annat med skilda skärningspunkter i destillationen. I dag står Ledaig för den större delen av produktionen.
Det gör Tobermory till ett ovanligt tydligt exempel på hur två whiskies kan födas i samma stillhouse och ändå utveckla helt olika personligheter. Och det är den mörkare av dem som möter oss i arkivets första flaska.
Auld Rare Ledaig 2000, 15 år
Whiskyn destillerades år 2000 och fick sedan ligga femton år i ett enda bourbonfat, #71, innan Auld Rare valde ut det och buteljerade whiskyn vid 57,0 %.
Här blir poängen med oberoende buteljeringar lätt att förstå. Det här är inte en whisky som skapats genom att kombinera många fat för att år efter år återskapa samma stil. Det är ett enda fat från en enda årgång, en liten del av Tobermorys historia som fått stå helt på egna ben.
Från Mull till Islay
Vi lämnar Tobermory bakom oss och fortsätter söderut. Efter färjan från Mull går resan längs den skotska västkusten, innan ännu en överfart tar oss till den ö som kanske mer än någon annan plats förknippas med rökig whisky: Islay. Ön är inte stor, men här finns en ovanligt tät samling destillerier, och på bara några mil förändras både landskap, havsutsikt och whiskystil. Vårt första stopp ligger mitt på ön, alldeles vid Loch Indaal.
Bowmore, mer än tvåhundra år vid Loch Indaal
Bowmore daterar sin historia till 1779 och är det äldsta dokumenterade destilleriet på Islay som fortfarande är i drift. Här har destilleri och samhälle vuxit ihop. Bowmore ligger inte avskilt, utan destilleribyggnaderna är en del av själva orten, och bara några steg bort öppnar Loch Indaal upp sig framför byn.
Här lever också en äldre typ av whiskyproduktion kvar som i dag blivit ovanlig. Bowmore mältar fortfarande en del av sitt eget korn på traditionella mältningsgolv. Den största delen av malten köps in, men en betydande andel görs på plats, på ett sätt som en gång var standard i den skotska whiskyindustrin. Kornet får gro på golvet och vänds för hand, och när groningen ska stoppas torkas malten, bland annat med torvrök. Det är långsamt, arbetskrävande och långt ifrån det mest rationella sättet att göra malt i modern skala. Men metoden lever kvar.
Nere vid vattnet finns en annan del av Bowmores identitet: No.1 Vaults. Det gamla lagerhuset ligger tätt intill Loch Indaal, delvis under havsnivå, och här har whisky lagrats i generationer. Whiskybranschen har gott om romantiserade historier, men No.1 Vaults är ingen marknadsföringsidé. Det är ett verkligt lagerhus som fortfarande används och en del av det historiska Bowmore.
Här blir kontrasten mot Tobermory tydlig. På Mull såg vi ett destilleri som medvetet skapar två olika whiskyidentiteter. I Bowmore möter vi i stället kontinuitet: mer än två sekler av torvrökt Islay-whisky, på samma plats och vid samma vatten.
Auld Rare Bowmore 2002, 15 år
Auld Rares Bowmore destillerades 2002 och mognade i femton år i bourbonfat #1981 innan den buteljerades vid 54,3 %, som single cask vid fatstyrka, utan kylfiltrering och utan tillsatt färg. Återigen handlar det om ett enda fat, utan någon blandning av fat eller årgångar för att skapa en återkommande husstil. Bara Bowmore, bourbonfatet och tiden.
Tvärs över ön
Från Bowmore fortsätter vägen in över Islay. Loch Indaal försvinner bakom oss och landskapet öppnar sig när vi rör oss nordost mot Port Askaig. På andra sidan det smala sundet ligger Jura, och vattnet mellan öarna heter Caol Ìle, Islays sund. På sluttningen ovanför ligger destilleriet som bär samma namn, och på många sätt är det Bowmores motsats.
Caol Ila, när tradition mötte expansion
Caol Ila grundades 1846, men destilleriet vi ser i dag formades framför allt av en dramatisk förändring mer än hundra år senare. I början av 1970-talet revs stora delar av den gamla anläggningen och ersattes av ett betydligt större och modernare destilleri. Efterfrågan på skotsk whisky växte kraftigt, producenterna behövde mer malt till blended Scotch, och Caol Ila byggdes för att kunna leverera helt andra volymer.
En sak ville man dock inte förändra: formen på pannorna. De två gamla pannorna ersattes av sex nya, men enligt destilleriets egen berättelse byggdes de efter samma form som de gamla, eftersom geometrin ansågs avgörande för destillatets karaktär. Det säger en hel del om whiskyproduktion. Byggnader kan rivas, kapaciteten kan mångdubblas och processen kan effektiviseras, men vissa detaljer är så starkt kopplade till smaken att man helst låter dem vara.
I dag har Caol Ila den största produktionskapaciteten av Islays destillerier, och genom åren har stora mängder whisky härifrån gått in i blends snarare än att säljas med Caol Ila på etiketten. Destilleriet är något av en arbetshäst i den skotska whiskyindustrin, men whiskyn är långt ifrån anonym. Caol Ila förknippas ofta med en något renare och lättare Islay-rök än öns allra tyngsta profiler, med återkommande drag av rök, sälta och oljighet. Trots den starka kopplingen till torv har destilleriet sedan 1980-talet också gjort orökt whisky, ännu en påminnelse om att "Islay" och "rökig" aldrig är riktigt så enkla begrepp som de först verkar.
Auld Rare Caol Ila 1991, 19 år
Whiskyn i Auld Rares flaska destillerades 1991 och mognade i 19 år i bourbonfat #3324 innan den buteljerades vid 54,5 %. Årgången placerar whiskyn knappt två decennier efter den stora ombyggnaden, mitt i destilleriets moderna historia. Någon gång under den storskaliga produktionen 1991 fylldes alltså ett fat som många år senare skulle väljas ut av en svensk oberoende buteljerare och få stå helt på egen hand.
Tillbaka mot Loch Indaal
Vi lämnar sundet mellan Islay och Jura och vänder tillbaka över ön, via Bridgend och vidare västerut. Snart syns Loch Indaal igen. På andra sidan vattnet ligger Bowmore, där vi var tidigare, men nu står vi på den motsatta stranden. Här ligger Bruichladdich. Och medan Bowmore är en berättelse om lång kontinuitet handlar Bruichladdich om något helt annat: ett destilleri som nästan försvann och sedan började om.
Bruichladdich, tillbaka från tystnaden
Bruichladdich byggdes 1881 av familjen Harvey. Anläggningen var modern för sin tid, men precis som så många andra skotska destillerier drabbades Bruichladdich av ägarbyten, nedgångar och perioder utan produktion. I januari 1995 malpåselades destilleriet. Förutom några månaders produktion 1998 stod pannorna stilla, och under flera år var framtiden osäker. Bruichladdich riskerade att bli ännu ett historiskt namn utan levande produktion.
År 2000 köptes destilleriet av en grupp privata investerare. Utrustningen restaurerades, Jim McEwan rekryterades för att leda arbetet, och sommaren 2001 började sprit åter rinna ur pannorna. Bruichladdich var tillbaka.
Den första spriten var inte Bruichladdich
Återstarten fick dock en oväntad början. Bruichladdich är traditionellt en orökt Islay-whisky, men den första spriten som rann efter återstarten var kraftigt torvrökt. Det var början på det moderna Port Charlotte.
I dag gör Bruichladdich tre väldigt olika destillat under samma tak: den orökta Bruichladdich, den kraftigt torvrökta Port Charlotte och den extrema Octomore. Precis som Tobermory visar det att ett destilleri inte behöver vara bundet till en enda stil. Men det verkligt intressanta med vår Auld Rare-flaska är inte bara att det är Port Charlotte, utan när den destillerades.
En whisky från återuppståndelsens första år
Årtalet är 2002. Bruichladdich hade bara varit i produktion igen sedan året innan, och den moderna Port Charlotte-historien hade precis börjat. Det placerar whiskyn i en mycket specifik och betydelsefull period, när ett nyss nedlagt destilleri fortfarande höll på att forma sin nya framtid.
Auld Rare Port Charlotte 2002, 16 år
Whiskyn mognade i 16 år på PX-hogshead #155, och när Auld Rare buteljerade den 2018 låg alkoholhalten på hela 64,9 %. Det gör den till den starkaste whiskyn i seriens första del, men det är nästan den minst intressanta siffran. Det som verkligen sticker ut är att spriten destillerades när Bruichladdich knappt hunnit vara tillbaka i ett år, vilket gör flaskan till ett litet stycke av destilleriets moderna återfödelse.
Fyra sorters rök
Vi började på Mull, fortsatte söderut till Islay och Bowmore, körde tvärs över ön till Caol Ila och Jurasundet och tog sedan vägen tillbaka till Loch Indaal och Bruichladdich. Fyra destillerier, fyra fat och fyra helt olika historier.
Hos Ledaig såg vi hur ett enda destilleri kan skapa två tydligt skilda identiteter under samma tak. Hos Bowmore mötte vi mer än tvåhundra år av Islay-historia, traditionell golvmältning och gamla lagerhus vid havet. Hos Caol Ila såg vi hur ett destilleri kunde byggas om för storskalig produktion samtidigt som man värnade formen på det destillat man redan kände. Och hos Port Charlotte hamnade vi mitt i återuppståndelsen av ett destilleri som bara några år tidigare sett ut att kunna försvinna för gott.
Den gemensamma nämnaren är rök. Men ju närmare man kommer, desto mindre lika blir whiskyerna, och kanske är det just där poängen ligger. En etikett kan säga rökig whisky. Ett fat kan berätta så mycket mer. Auld Rares gamla single casks låter oss stanna vid en specifik plats, ett specifikt år, och se vad just den kombinationen av destilleri, fat och tid skapade.
Caol Ila 1991. Ledaig 2000. Bowmore 2002. Port Charlotte 2002. Fyra små tidskapslar från den skotska whiskyvärlden, och vår resa har bara börjat.
Nästa del: Islay bortom röken
Vi stannar kvar på Islay, men nästa gång lämnar vi den mest självklara bilden av ön bakom oss. Vi återvänder till Bruichladdich och dess orökta sida och fortsätter sedan norrut längs ön till Bunnahabhain. Där väntar bland annat en whisky som destillerades 1979, låg 33 år på ett enda sherryfat och ursprungligen buteljerades i bara 90 flaskor.
Ur Auld Rares arkiv fortsätter...
